Spring inte på en och samma boll!

Hon är expert på marina bränslen, men har ingen aning om vilket som kommer att gälla i framtiden.
– Visste jag det vore jag rik. För det handlar inte om ett bränsle, inte om en lösning, säger Karin Andersson, professor i maritim miljövetenskap på Chalmers.

 

Ovanstående citat går helt i linje med vad Karin Andersson tycker varit det viktigaste som kommit ut av den forskning hon varit med och byggt upp de senaste dryga tio åren med hjälp av Lighthousepengar. Hon nämner ordet ”impact”. Påverkan på omvärlden.

– Vi har lyckats både att sätta siffror på och höja medveten om vad som är stort och smått och vad som är viktigt. Vi har fått till ett multikriterietänk där man inte bara springer på svavel ena dagen och växthusgaser den andra. Vi har gjort detta genom att kommunicera enkla fakta, ta till exempel LNG som skulle frälsa hela EU. Det är ju faktiskt ett fossilt bränsle och råkar man släppa ut det oförbränt så är det en växthusgas som är 30 gånger värre än koldioxid. Även om det löser svavel-, kväveoxid- och partikelproblem bra så finns lite att tänka på i den hanteringen.

Därmed dömer hon inte ut LNG. Eller för den sakens skull något av de andra bränslen som diskuteras för framtiden. För det gäller att tänka långsiktigt. Och så krävs som sagt flera lösningar om vi ska nå målen med en utsläppsfri sjöfart.

– Det händer en himla massa, till exempel i fordonsindustrin som sjöfarten kan dra nytta av. Elektrifiering kommer starkt, kanske inte för att man ska åka till Singapore på el men att man har det som hjälpsystem på kortare sträckor, säger Karin Andersson och fortsätter:
– Biobränslen kommer aldrig att försörja sjöfarten, men det finns ju faktiskt andra sätt att binda solenergi och göra bränslen. Man behöver inte ha ett batteri för att binda elen utan man kan göra vätskeformiga elektrobränslen som fungerar. Det är en diskussion som förs inom vår forskargruppering, med Maria Grahn, Julia Hansson och Selma Brynolf.

Om Karin Andersson för drygt 10 år sedan skulle fått höra att hon är en blivande expert, ja till och med professor inom miljö och sjöfart, skulle hon blivit förvånad.
– Det visar att det går att bli forskare igen på gamla dar, säger hon med ett skratt.

Vid den tiden hade hon inte forskat på flera år. Hon hade precis avslutat en period som vicerektor på Chalmers med ansvar för kontakter med institutionerna, ett uppdrag som föll sig naturligt för henne.
– Jag har aldrig tackat nej till det administrativa. Jag gillar att nätverka, se möjligheter, att vara med och påverka.

Hon hade erfarenhet av det tidigare. 1990 grundade hon, tillsammans med Torbjörn Svensson, forskargruppen för miljösystemanalys som blev en drivande kraft i utvecklingen av forskning kring livscykelanalyser i Sverige. Men när man började var det si och så med responsen på Chalmers, speciellt när miljövetenskap skulle föras in i utbildningarna.
– En del stöttade, men det fanns också de som undrade vad vi gjorde där? ”Sånt ska vi inte hålla på med på Chalmers.” Mest stöd fick vi faktiskt från industrin. Volvo, Saab, Vattenfall…

Idag är tänket ett annat. Och det känns förstås bra för någon som egentligen aldrig tänkt göra akademisk karriär utan som engagerade sig för att hon brann för miljöfrågan.
– Det är den som går som en röd tråd genom hela min karriär. Ett tag, ja faktiskt under sju år innan jag sökte tjänsten som lektor 1988 , var jag konsult på området.

Sjöfarten då? Forskargruppen för miljöanalys hade samverkat med all sorts industri förutom just sjöfarten.
– Jag hade inte ens tänkt på att den fanns, säger Karin Andersson. 

Men i samband med att hon slutade som vicerektor kom frågan: Skulle hon inte vilja vara med och bygga upp forskning för att stötta utbildningen för kommande generationer inom den maritima sektorn? I potten låg 100 miljoner kronor som skulle räcka i tio år.

– Det är klart att det var frestande. Och en häftig utmaning! Det var ju lite tomt här då på miljösidan. Vi hade ett par doktorander och byggde upp allt därifrån. 

Men för Karin Andersson, som i grund och botten är kemitekniker, var det också kul att börja forska kring sjöfart.
– När man kommer ner i ett maskinrum börjar det klappa i hjärtat på en gammal processtekniker. Här står ju alla de här grejerna som vi hade på lab och undervisade om en gång i världen. Ett fartyg är som en flytande fabrik.

Ja, en gammal orörd fabrik när det gäller miljötänk. Men det har hänt mycket på tio år, menar Karin Andersson. Förståelsen är större och det finns en stor vilja att testa nya idéer.
– Många företag är intresserade och jobbar med utveckling. Wallenius fick 27 miljoner kronor i december av Trafikverket för att utveckla sitt vinddrivna zerokoncept. Stena jobbar med eldrift och har jobbat med metanolutvecklingen. Bland Donsöredarna har man arbetat mycket med energieffektivisering…

För Karin Andersson, som känner att hon fått vara med och påverkat utvecklingen på miljösidan inom sjöfarten, är det dock dags att trappa ner. Snart går hon i pension. Men inte helt. Ett EU-projekt, som bygger på som hon säger ”en fantastiskt galen teknikidé”, tänker hon inte släppa.
– Det handlar om att använda metanol som energibärare för en motor som går på vätgas. Man överför alltså energi från metanol till vätgas ombord. Det handlar förstås mycket om själva tekniken, men miljö och ekonomiutvärderingen ligger hos oss. Det kommer att komma ut en massa bra teknik och kunskap ur detta!