Ivan Stenius forskar på framtidens undervattensrobotar

Möt den maritima forskaren. Ivan Stenius är biträdande lektor på farkost och flygteknik, KTH. Han är även föreståndare för forskningscentret SMaRC, Swedish Maritime Robotics Centre, och försöker få autonoma undervattensrobotar att göra avancerade manövrar i vattnet.

Vad ska man använda undervattensrobotar till?

- En tanke med dem är att man ska kunna till exempel få bättre miljöövervakning, man kan ersätta då en del stora resurser och fartyg som krävs för att exempelvis ta prover eller mäta i marina miljöer. Eller att man ska kunna komma åt områden som man överhuvudtaget inte har kommit åt förut, till exempel polarområden under glaciärisar som i princip är några av de få vita fläckarna vi har kvar på jorden. De här farkosterna skulle kunna vara ett instrument eller möjliggörare för att vi ska kunna lära oss mer om hur det ser ut där, säger Ivan Stenius.

- Det kräver då både uthållighet i tid och sträcka för att de ska kunna ta sig de distanserna som krävs, de ska kunna ta sig ner på väldigt stora djup. Men det kräver också en väldigt hög grad av intelligens i farkosten i sig. Den ska kunna ta väldigt avancerade beslut, alldeles själv, beroende på om det händer någonting oförutsett under dess uppdrag och säkra datan och ta sig hem.

Swedish Maritime Robotics Centre, SMaRC
Undervattensteknik är ett av de strategiska säkerhetsområdena som Sverige pekat ut som viktig att satsa på. Det sker väldigt mycket på autonomisidan på land och den utvecklingen mot mer autonoma system tror man kommer hända under vattnet också berättar Ivan Stenius. Därför har forskningscentret SMaRC startat som Ivan är föreståndare för. SMaRC finansieras av Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) som har beslutat dela ut 100 miljoner kronor till projektet. Förutom KTH kommer forskare från Stockholms och Göteborgs universitet att ingå i SMaRC. Industriella partners är SAAB, MMT Sweden, FMV och FOI.

SMaRC:s nyckelområden är:

  • Autonomi
  • Uthållighet
  • Perception
  • Kommunikation

- SMaRC kan ge vad man kallar disruptiva tekniker eller systemförändrande tekniker, där man med ny teknik kan göra saker på ett helt annat sätt än vad som varit möjligt innan. 

Vill du berätta lite mer om din del av forskning inom SMaRC?

- Mitt intresse handlar om hur vi kan få de här farkosterna att manövrera och göra konster och tricks på ett annat sätt än vad de kan göra i dagsläget. Ett exempel är om man har en avancerad sensor, där du bara har råd eller plats för en sensor i farkosten. Kan man då rikta den här sensorn åt flera håll kan du dra dubbel nytta av sensorn. Till exempel om du vill kartera botten kan du rikta sensorn nedåt eller om du vill kartera en sida i en hamn eller en bergsida kan du rikta den åt sidan. Eller om du är under isen kanske du vill rikta den uppåt och titta på hur isen ser ut underifrån. För att farkosterna ska kunna få väldigt lång uthållighet vill man kunna genomföra multipla uppdrag och då ska farkosten kunna gå in och parkera, den ska kunna docka in i ett litet garage där den kan ladda energi, tanka över data, uppdatera mjukvaran. Det här ska kunna ske autonomt utan att man fysiskt behöver vara på plats ute i havsmiljön.

Kan du skissa på någon slags framtidsvision där smarta undervattensfarkoster är en del av vardagen?

- Till exempel att man kanske flytta odlingar till havs och då odlar man alger. Odlingarna blir kanske 10 hektar stora och hur ser då verktygen ut som en havsbonde behöver för att veta hur odlingen mår, hur skörden ser ut och om det är dags att skörda? Eller om odlingen har några sjukdomar eller annat man behöver ha koll på?
Det är ett sådant scenario som vi kan se framför oss, att man kanske har hjälp av undervattensrobotar av olika slag för att underhålla och monitorera för att få veta hur skörden mår.

Vad gör ditt jobb roligt?

- Jag tycker det multidisciplinära i hela sammansättningen är väldigt kul i och med att det är olika typer av teknikdiscipliner som ska samverka. Det är olika typer av forskare, till exempel marinbiologer, glaciologer, polarforskare som det samverka för att det här ska bli en helhet och verkligen bidra till en större nytta än bara ett enskilt litet forskningsprojekt. Vi siktar på att dra forskningen till att bli demonstratorer i en så realistisk miljö som möjligt. Vi tar forskningen ända ut till en ganska nära tillämpning och en ganska realistisk miljö så att vi ser utmaningarna. Det är bland annat det som jag tycker är mest roligt men också en utmaning förstås.