Snacket måste bli verkstad

Den internationella redarföreningens årsrapport är här. Fokus ligger klimatet och den ”fjärde framdrivningsrevolutionen” som ska se till att koldioxidutsläppen minskar med 50 procent inom sjöfarten fram till 2050. Och visst, en revolution behövs. Sedan 2010 har utsläppen ökat.


I ett pressmeddelande som publicerades i samband med att rapporten släpptes, säger Esben Poulsen ordförande för International Chamber of Shipping (ICS):

– ICS är medvetna om det brådskande behovet av att eliminera utsläppen av växthusgaser genom en kombination av kort och långsiktiga åtgärder. Sektorn har redan åstadkommit imponerande CO2-minskningar sedan 2008, något branschen inte fått tillräcklig kredd för. Men nu måste branschen fördubbla sina ansträngningar för att leverera ytterligare dramatiska förbättringar av bränsleeffektiviteten.”

Jo, ansträngningar behöver göras. Enligt rapportens statistik är sjöfartens koldioxidutsläpp precis som Poulsen säger mindre nu än 2008, men minskningen gjordes i samband med finanskrisen och fram till 2010. Sedan dess har faktiskt utsläppen återigen ökat något. 

Så vad hur ska man då nå en 50-procentig minskning av utsläppen på 30 år? Enligt ICS existerar inte teknologierna som krävs ännu, åtminstone inte i tillräckligt stor skala för att fungera kommersiellt, men man är ändå övertygad om att målet kommer att klaras.
– Detta kommer att kräva väldigt stora investeringar i forskning och utveckling, vilket ICS anser måste betonas i IMO:s klimatstrategi om de ambitiösa målen som IMO-medlemsstaterna fastställt ska uppfyllas, säger Esben Poulsen.

ICS har också, tillsammans med andra aktörer, lämnat detaljerade förslag på hur man ska skynda på utvecklingen. Bland annat vill man att indexet för energieffektivitetsdesign (EEDI) – som kräver att fartyg som byggs 2025 att vara 30% mer effektiva än de som levererades 2013 – ska skärpas till ytterligare.

Man konstaterar också att tillväxten som branschen står inför gör det svårt att nå 2050-målet.  Med dagens fossila bränslen skulle det i så fall kräva en effektivitetsförbättring på 90 procent jämfört med 2008. En omöjlighet förstås. Nya tekniker och bränslen måste därför inte bara tas fram – de måste vara kommersiellt gångbara på marknaden runt 2030. De närmaste åren kräver därför massiva forskningsinsatser och investeringar. Vi står på tröskeln till en ”fjärde framdrivningsrevolution”. Förhoppningsvis bryter den ut i tid.