Sjöfolk borde hyllas likt vårdpersonal

Idag firas sjöfolkets dag världen över. Temat är självklart – kampanjen ”Sjöfolk är samhällsviktiga nyckelarbetare” är en hyllning till alla de tusentals sjömän som tvingats göra stora uppoffringar för att världshandeln ska kunna hållas igång.


 

”Sjöfolk, mina kära kollegor, ni går i frontlinjen i denna globala kamp. Jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma. Ni är inte bortglömda.” Så skrev IMO:s generalsekreterare Kitack Lim i ett personligt meddelande till världens sjöfolk den 20 april.

Två månader senare funkar den globala handeln fortfarande, men för många av de som ser till att den gör det är det sämre ställt. Runt om i världen sitter tusentals sjömän isolerade ombord utan möjlighet att komma hem till sina nära och kära. Den egna ekonomin har ofta fått sig en törn, för vissa är den skjuten i sank. Lönen, som de där hemma också är beroende av, är plötsligt borta. Kanske också jobbet. Oron stiger. Både den psykiska och fysiska hälsan vacklar. Tragiska rapporterna om självmord börjar komma.

– Det har skett på lastfartyg, men framför allt på kryssningsfartyg där man ofta sitter isolerad i hytten utan tillgång till swimmingpool, gym eller någonting. På ett fartyg som ligger utanför Barbados och som jag har kontakt med har ett par dödsfall inträffat, säger Christer Lindvall, sjökapten och ledamot i Stiftelsen Svensk Sjömanshus.

Han var själv med på det IMO-möte i Manilla för tio år sedan när beslutet togs om att instifta en sjöfolkets dag. Syftet var att sprida ljus över ett yrke med en ljus framtid. Varje år sedan dess har det kampanjats på ett tema inför dagen, ett tema som ska verka för att göra sjöfarten lite bättre, lite mer attraktiv. För två år sedan uppmärksammades behovet av fler kvinnor till sjöss, medan förra året ägnades åt sjömäns hälsa. I år riktar man sig tydligare utåt, mot IMO:s medlemsstater med en önskan om att sjöfolk också ska få ett erkännande likt det världens vårdpersonal fått under coronapandemin.  Kampanjen framhåller vikten av att ombordanställda ska klassas som samhällsviktiga och att resor inom och mellan länder möjliggörs för dem.

– I Sverige har det fungerat förhållandevis bra. På tankbåtar har den filippinska besättningen, så vitt jag förstår, gått med på att vara kvar ombord ett tag till utöver sin period. För dem finns två anledningar till det. För det första kommer de bara till Manilla om de åker hem. Det finns inga interna kommunikationer samtidigt som det råder utegångsförbud. För det andra hänger försörjningsbördan ofta över dem. Vissa får bara betalt när de är ombord och risken är dessutom att de förlorar jobbet om de åker hem.

Hur har då världens redare hanterat coronasituationen? Christer Lindvall tycker att han sett både föredömen och rena skräckexempel.

– Det finns ju de som gjort allt för att besättningen ska komma hem, till och med chartrat fartyg, medan den sämsta delen drar in på löner eller förlänger kontrakten till 17 månader som man nu gjort i Panama. Vissa får inte ens betalt när de sitter isolerade ombord. Det stora problemet är dock inte redarna utan staterna. Det är där IMO vill påverka. Såväl kust-, flagg- och hamnstater, ja även sjömännens hemländer sätter gränser.

Christer Lindvall tycker att en utvärdering kring hur sjöfolk drabbats av coronasituationen ska göras, förslagsvis på EU-nivå.

– För vår framtida rekrytering gäller det att vi kan visa att det inte kommer att se ut så här framöver. Annars vågar ingen gå till sjöss.