De ”fina” ekonomerna struntar i klimatet

Vi sviker den mänskliga civilisationen! Historien kommer att döma vårt skrå hårt! Larmet kommer från två av Europas främsta ekonomer som upptäckt att knappt någon klimatrelaterad forskning publicerats i världens ledande ekonomiska vetenskapliga tidskrifter. Är det verkligen så illa? Och vad betyder det i så fall för klimatarbetet och för omställningen till en hållbar sjöfart?


” Ekonomiska krafter har till stor del skapat koldioxidproblemet, men för närvarande är vår disciplin knappast synlig.” I en artikel i policytidskriften Vox EU går Nicholas Stern och Andrew Oswald till attack mot det egna skråets oförmåga att hantera klimathotet. De gör det efter att ha räknat hur många artiklar som handlat om klimatfrågan i de nio största vetenskapliga tidskrifterna inom ekonomi. I världens för närvarande mest citerade tidskrift inom området, Quarterly Journal of Economics, hittade de inte en enda. I resterande åtta 57 artiklar. Av 77 000. Inte ens en promille av forskningen ägnas alltså åt det största hotet mot världsekonomin och hela mänskligheten!

Medan nationalekonomerna lämnat walk over har Naturvetarna gjort sitt jobb, hävdar Stern och Oswald. Men för att minska utsläppen med 40 procent de närmaste decennierna som naturvetarna räknat ut är ett krav om vi ska ha en chans att begränsa uppvärmningen till 2 grader måste också ekonomerna in i matchen. Målet kan inte nås utan att rätt lagar och ekonomiska incitament sätts på plats – vilket knappast är naturvetarnas uppgift. ”Det är dags för vår yrkeskår att leva upp till vårt ansvar. Om vi inte gör det snabbt, kommer disciplinen att dömas hårt, inte bara av framtidens människor utan även av våra egna avkommor.”

Nu hänger det alltså på nationalekonomerna om världen ska räddas. Eller? Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet, tror att miljöforskningens frånvaro i de ekonomiska finrummen har en viss påverkan på verkligheten, men att det framför allt är ett yrkesproblem om miljöforskare inte publiceras i de ledande ekonomiska vetenskapliga tidskrifterna.

– De tar mycket sällan in våra artiklar. Jag vet inte varför. Antingen är vi inte lika duktiga som andra eller så tycker de att vi som skriver om miljöfrågor har en aktivistisk hållning och vill lösa världsproblem, vilket kanske diskvalificerar oss som forskare i deras ögon.
Han beskriver det som en ond cirkel. Miljöforskningen behövs och många studenter är intresserade. Samtidigt kan det vara svårt att välja en väg som sänker ens karriärmöjligheter. Den som till exempel vill befordra sig till docent eller professor måste ha publicerat sig i rätt vetenskapliga tidskrifter.

– Man kanske inte ska överdriva hur mycket politiker lyssnar på forskare, men det är klart att det inte är bra. På sikt kan ämnet ekonomi få ett sämre rykte och politiker som bryr sig kanske hellre lyssnar mer på naturvetare.
Han nämner förra årets nobelpristagare i ekonomi, William Nordhaus, som fick priset för en modell som visar att det blir alldeles för dyrt att begränsa uppvärmningen till 2 grader. Ekonomiskt vettigast är istället 3,5 till och med 4 grader.

– Det är ju en konstig slutsats, och jag har hört flera naturvetare säga: ”Men han är ju bara ekonom, om än nobelpristagare”, säger Thomas Sterner och fortsätter:
– Jag och flera kolleger har skrivit en artikel som använder hans model DICE för att förklara varför det blir så stor skillnad mellan hans optimala temperatur och Paris avtalet. Vi skickar den inte ens till en ekonomisk tidskrift utan till en naturvetenskaplig.

Av de där 57 artiklarna som rör klimatet har förstås Nordhaus skrivit en ansenlig mängd. Resten, uppskattar Thomas Sterner, har skrivits av ett mycket begränsat antal forskare.

– Nobelpriset i ekonomi är ett pris i nationalekonomi och i viss mån beteendevetenskap, säger Johan Woxenius, professor i sjöfartens transportekonomi & logistik vid Göteborgs universitet och medlem i Lighthouse programkommitté. Företagsekonomer är inte med i urvalet.

De högt rankade tidskrifterna nationalekonomer vill publicera sig i är ingenting han själv, och troligen inte heller politiker läser, möjligen deras rådgivare.

– Jag förväntar mig inte att hitta något särskilt användbart där. Det är ett litet elitistiskt urval av tidskrifter där det publiceras väldigt teoretiska, kvantitativa matematiska eller statistiska samband efter ett anglosaxiskt ideal.

Tillämpad forskning, som han själv sysslar med, hittar man i domänspecifika tidskrifter. Och det är också i dem han publicerar sig, till exempel i frågor som rör sjöfart och transport.

– Där hittar du väldigt mycket mer ekonomiforskning om klimat och miljö. De tidskrifterna har ett större relevanskrav. Det är lätt hänt att högrankade tidskrifterna skapar en elitistisk och konservativ grupp omkring sig. Det är som med operans experimentella föreställningar som ska vara lite konstnärligare och för en snäv publik, men operan behöver också spela musikaler med en bredare målgrupp för att dra runt verksamheten. Den tillämpade forskningen är som en musikal i den liknelsen.

Precis som Thomas Sterner tycker Johan Woxenius att det är ett problem att unga forskare mer eller mindre tvingas följa en mall som sätts efter de tunga tidskrifternas konservativa ideal.

- Det slukar förstås mycket resurser, men det är en för långt dragen slutsats att säga att hela den ekonomiska vetenskapen sviker. Tidskriftshysterin i sig är ett problem inom akademin och visst, om alla springer efter att publicera sig i högrankade tidskrifter och dessa inte har vett att ändra på sina ideal eller sätta högre relevanskrav – då får vi ett jätteproblem.

Claes Berglund, ansvarig för samhälls- och miljöfrågor på Stena samt ordförande för den europiska redareföreningen ”European Community Shipowners’ Associations” (ECSA) de kommande två åren, tycker att det finns en poäng i Stern och Oswalds kritik, men att den kanske gäller andra industrier mer än sjöfarten.

– Vi har ju en stark global styrning i form av ett beslutande organ, IMO, som sätter upp regelverken. Inom IMO pågår ett ganska hårt arbete för att minska koldioxidutsläppen. Målen är satta och det vi diskuterar nu är hur vi ska nå dem.

Ett exempel på att regleringarna fungerar är att bränslekvalitén inom sjöfarten förbättrats. Ett annat att fartyg byggda från 2013 och framåt måste uppfylla IMO:s krav på energieffektivitet EEDI, Energy Efficiency Design Index.

– Det finns visserligen inom bilindustrin också, men där är regelverken regionala eller lokala.

Men kanske skulle sjöfarten ändå ha lite nytta av att tänka i nationalekonomiska termer, funderar han.

– Ta till exempel BIMCO:s förslag om slow speed för att minska utsläppen. Hur påverkar det länder som har ett långt handelsavstånd? Vad finns det för fördelar och nackdelar? Det finns väldigt många tyckanden om det, men väldigt lite forskning, säger Claes Berglund.

 

Fotnot: Lighthouse nyligen startat en förstudie "Konsekvenser av fartregleringar för sjöfarten" för att bidra med underlag till den fortsatta diskussionen om hur sjöfartens klimatmål ska nås. Studien utförs av IVL Svenska Miljöinstitutet och Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet med deltagande från sjöfartsbranschen. 
För mer info, kontakta info [at] lighthouse.nu