Politiken måste agera

Det har länge funnits en politisk vilja att flytta över godstransporter till sjöfarten. Ändå kan en ny studie konstatera att inga större förändringar har skett. Nu är det dags att gå från ord till handling, säger Linda Styhre på IVL som lett arbetet med rapporten.


I november kom rapporten Transportköparens roll för ökad och hållbar sjöfart där forskare från IVL Svenska Miljöinstitutet, SSPA och Maritimt Forum undersökt hinder och möjligheter att öka andelen sjöfart i den svenska transportkedjan.

– Det ser inte så muntert ut när man tittar på utvecklingen. För väg och järnväg har energieffektiviseringen legat konstant på samma siffror de senaste 10 åren och utsläppen från tunga lastbilar till och med ökade förra året. Ska vi nå våra miljö- och klimatmål behövs mer handling, säger Linda Styhre.

Det finns en nationell godstransportstrategi (och numer också en handlingsplan för inrikes- och närsjöfart) och från alla håll och kanter pratas det om sjöfartens fördelar. Så varför funkar det inte? Varför går inte mer gods på vatten? Studien har tittat närmare på transportköparnas roll, som forskarna menar är viktig i sammanhanget – men inte kan de hållas ansvariga för att överflyttningen uteblir?

– Alla har ett ansvar, men det är ändå politikerna som sätter spelplanen och driver på. Jag tycker politikerna har varit alldeles för försiktiga. Man har tydliga miljö- och klimatmål och det finns en konsensus bland de politiska partierna om att vi måste nå dessa, men samtidigt ges inte tillräckligt bra förutsättningar för att vi ska nå dit. En anledning är att man inte vill försvåra för svensk tillverkningsindustri. Det finns en målkonflikt som kommer emellan.

Det går inte att lita på marknadskrafterna om godstransporters klimatmål ska nås, det är vad forskarna bakom rapporten kommit fram till.  Visst, det finns ett litet ökat intresse för miljöfrågan och för sjöfarten, men det går alldeles för långsamt, konstaterar Linda Styhre.

– Man måste ändra spelplanen, man måste göra det kostnadseffektivt att välja ett miljöbra alternativ.

Det behövs alltså styrmedel, men hur de ska se ut och utformas ingår inte i studien. Linda Styhre vill dock betona att alla andra aktörer inte kan lägga armarna i kors och vänta in politiken – alla har som sagt ett ansvar.

– Fler rederier tycker jag kan vara mycket mer på miljöfrågan. Man kan inte säga att man är miljöeffektiv med tanke på de höga utsläppen av NOx och svavel. Om man ser till lastbilarnas snabba utveckling så kan man kanske snart heller inte säga att man alltid är energieffektivast. Det är viktigt att rederibranschen förstår att nu gäller det att inte bli omsprungen av vägtransporterna. Jag tror man måste ha miljöargumentet med sig för att det ska fortsätta vara en prioriterad fråga hos politiker.

Transportköparna då? Jo, de har förstås också en central roll och ett stort ansvar. Studien visar att det inte är någon prioriterad fråga bland transportköpare att försöka lyfta över sitt gods från väg till sjöfart. Det upplevs också som svårare att köpa sjötransporter och att flera faktorer som ligger utanför deras egenkontroll utgör hinder. I många fall är det till exempel snabbare och mer flexibelt att transportera med lastbil och man tycker att beslutsfattarna pratar om att en överflyttning måste till, men att man sedan inte ger de förutsättningar som behövs.
Intressant är att de stora transportköparna i Sverige är förhållandevis få.

– Det handlar om under tusen personer som har ansvar att besluta om transportinköp i de här stora och medelstora företagen. Kan man nå de här nyckelpersonerna så tror jag mycket är vunnet. Det handlar både om att öka kunskapen, inte bara för att man ska välja sjöfart utan för att man ska få in ett större miljötänk, och att förstå deras förutsättningar, säger Linda Styhre och fortsätter:

– Jag förstår att man är prispressad och att många transportköpare inte alltid har så stort spelutrymme. På vissa företag är det väldigt toppstyrt. Då är det viktigt att det finns en tydlig policy, både för trafikslag och miljö. Jag tror det hjälper mycket om man tar ställning som företag. Det är inte tillräckligt många som gjort det ännu.

Men några har det. Och det är de som syns och hörs i branschen, vilket lätt kan skapa en hemmablindhet.
– När vi ordnar seminarier och workshops med transportköpare är det alltid de engagerade som kommer. Det är väldigt roligt, men skapar inte en korrekt bild hur det ser ut. Och när jag och mina kollegor är ute och pratar och visar på den långsamma utvecklingen är det alltid någon som räcker upp handen och berättar hur mycket man jobbar för hållbara transporter på sitt företag. Och vissa företag gör säkert det, men den stora massan – majoriteten – gör det inte och de är otroligt svåra att nå ut till. Jag tror det behövs kostnadsargument för det.

Så hur kan man nå ut? Linda Styhre menar att man inte får glömma att transportinköpare också är privatpersoner.
– Godstransporters miljöpåverkan är i mångt och mycket en ickefråga bland privatpersoner. Det måste vi ändra på. Kan man nå ut till allmänheten med den här frågan tror jag att till exempel transportinköparna tar med den i sin yrkesroll.

Men om inget händer, om vi kör på som idag, finns det då någonting som pekar på att överflyttningen skulle kunna öka?
– Det jag kan tänka mig är om det blir svårare eller dyrare med vägtransporter, exempelvis genom chaufförsbrist eller ökad trängsel. Det är snarare sådana drivkrafter av praktisk karaktär och inte miljöargument som kan skapa en överflyttning. Miljöargumenten finns inte i branschen dag, säger Linda Styhre, men tillägger sedan hoppfullt:
– Kanske det snart kan komma att ändras.